Det som gör lusitanon unik är att det är den enda rasen i världen som konsekvent har avlats för strid och tjurfäktning – från 4.000 år f.Kr fram till idag. Tjurfäktningen uppstod i fredstid när man behövde något att träna på. Man upptäckte att tjurarna bjöd på stort motstånd och var praktiska att öva på. Så föddes tjurfäktningen. Visst är den barbarisk, men den har medfört att den portugisiska hästen och den gamla ridtraditionen hållits vid liv.
Tack vare detta konsekventa urval har man fått fram en häst som är reaktionssnabb, läraktig och smidig, med naturlig förmåga att bära med bakdelen. Egenskaper som krävs för att snabbt manövrera och vända hästen i tjurfäkningsarenan. Både häst och ridteknik måste fungera eftersom det är en kamp på liv och död.
Den iberiska hästen är ganska nyligen uppdelad i två raser; den portugisiska lusitanohästen och den spanska andalusiern (Pura Raza Espanola). Genetiskt är de mycket nära släkt, men det finns några skillnader. Lusitanon har ofta något kortare rygg, gärna en konvex nosrygg och har ofta något lägre ansatt svans.
Den är än idag avlad för tjurfäktning vilket den spanska kusinen inte längre är i lika stor utsträckning. Det beror på att man i Spanien under 1700-talet förbjöd tjurfäktning till häst och ersatte den med tjurfäktning till fots. Andalusiern har därför blivit mer av en nöjes- och showhäst med mycket lätt framdel och en fantastisk utstrålning, medans lusitanon är mer funktionell. En annan skillnad är att man hittar fler färger hos lusitanon än hos andalusiern, till exempel isabell och fux. Många gånger kan man inte se skillnaden mellan de två raserna. Den Portugisiska Lusitanoföreningen (Associaçao Portuguesa de Criadores do Cavalo Puro Sangue Lusitano, APSL) bildades 1967 och samtidigt uppfördes en stambok för lusitanohästar.
De karaktärsdrag som är nödvändiga i tjurfäktningen, gör också lusitanon lämpad för andra discipliner. Den naturliga fallenheten för samling och förmågan att bära med bakdelen, tillsammans med smidighet och framåtanda gör det enkelt för lusitanon att utföra annars svåra dressyrrörelser som piaff, passage och piruetter. Lusitanon har också lätt för att länga steget, även om det är svårt att kombinera en häst med stor förmåga till samling med ett stort påskjutande steg. Den har även visat framhovarna i hoppning. John Whitaker nådde stora internationella framgångar på lusitanohingsten Novilheiro. 1993 vann de tillsammans engelska mästerskapen i hoppning och var rankade tolva i världen.
Det finns några olika blodslinjer och de viktigaste är Andrade, Veiga, Coudelaria Nacional och Alter Real. Andrades hästar är höga, starka ridhästar, med rundat kors och mer rak huvudprofil och eleganta gångarter. Veigas är mindre och liknar mest den genuina stridhästen från äldre tider. De är extremt funktionella och utmärkta för tjurfäktning. De har det typiska ”Veigahuvudet” – med en konvex profil. Rotbrunnas Aladin är av Veiga-linje. Coudelaria Nacional och Coudelaria de Alter representerar den statliga uppfödningen av lusitano-hästar. Coudelaria Nacional hade ursprungligen en avelsbas till stor del bestående av andalusiska hästar, vilket influerat utseendet på denna lusitanovariant. Coudelaria de Alter föder upp Alter Real. Dessa hästar, som traditionellt avlades för kungligheter, har också stort inslag av andalusisk häst. De är alltid bruna och man kan se dem uppträda på den Portugisiska Ridskolan i Lisabon. Rotbrunnas Lira och Que Belo är Alter Real.
Läs mer om rasen på Svenska Lusitanosällskapets hemsida: www.lusitanosallskapet.com
